Pinnar, stenar, bark och hud.

Naturen som vi respektlöst konsumerar samtidigt som vi längtar dit, till något slags ursprung och lugn. Dubbelheten i att vilja kontrollera och samtidigt vara del av. Den här önskan inte bara om att vara i den, samla på den, utan vara bland, vara en av, vara naturen.

Varför tröttnar vi aldrig på att plocka upp en vacker pinne, sten eller barkbit? Är det jag som väljer stenen eller är det stenen som väljer mig. Samlar jag eller blir jag samlad på? Vad är det i oss som får oss att välja ut stenar, pinnar eller barkbitar, att de på något sätt ger en resonans i förhållande till kroppen?

I processen till utställningen så handlar skapandet faktiskt om att ”bli pinnen” -inte symboliskt eller representativt utan att faktiskt bli. Vem valde vem? Att i processen bli materialet, inte approprierande utan en sammansmältning. Utan hierarkier.

Eller att barken blir huden som behövs för att skydda. Att kojan som byggts fast på trädens starka kroppar blir som en kokong för skydd. De ihoplappade plankorna som satts samman som en rustning för livet. Pinnen som fjärilen ”Häxansikte” valde att landa på. Lite avhuggen men tillräckligt stark.

I de nordiska länderna ses naturen ofta som en speciell och mytomspunnen plats, en fristad för rekreation, läkning och inspiration. Vi kallar oss gärna naturälskande och säger att relationen till naturen är en viktig del av vår kultur. Att vara i naturen är som att komma hem, det är en plats där du kan vara dig själv. Men vad innebär det att komma hem, att vara sig själv?

Samarbetet mellan konstnärerna föddes sommaren 2024 ur deras gemensamma fascination för pinnar, stenar och bark i relation till kroppen, huden och hur dessa material påverkar oss som människor. De två konstnärernas skilda uttryck kompletterar och samtalar med varandra i utställningsrummet.